johanna

Jag körde mammas bil till Värnamo, iklädd svart secondhand-klänning med stjärnor och månar på. Lyssnade på Robyn hela vägen. Kom fram och dom andra var redan där. Mamma, Anki, Johan.. och pappa då. Det var de längsta timmarna i mitt liv. Att bara sitta och vänta, med vetskapen om att ingenting skulle fortsätta som förut så fort kvällen var slut. Ännu mer väntan, sjukhussaft och försök till att få fram några sista sammanhängande meningar. Sedan var det över och allt blev svart. Vad gör man utan sin pappa? Jag har fortfarande inte svaret. Det enda jag vet är att det idag var fyra år sedan och sedan dess har det inte gått en dag utan att längtan har funnits både i magen, hjärtat och bröstet. Visst går det bättre nu, men fantomkänslan av ett band som klipptes av alldeles för tidigt kliar fortfarande. Jag älskar dig pappa.