johanna

bild

Idag har jag varit och fikat med fina Selma och pratat bort hur många timmar som helst
om allt och inget som är viktigt att ta upp. Men på något konstigt sätt tar det aldrig slut och
man säger alltid hejdå fast det känns som att man har hundra saker till att säga. Det är
nog en stor anledning till varför  jag tycker om henne så mycket. 

Nu sitter jag livrädd på mitt rum. Någonstans här inne befinner sig en stor (och nej, där
överdriver jag inte) jäkla spindel som har suttit både på min arm och mellan ögat och
näsan. Jag har skrikit och både jag och mamma har varit på jakt i rummet med
dammsugaren och flugsmällan utan lycka. Frågan är om jag ska sova på soffan i natt i alla fall?

Kvällen ska i alla fall ägnas åt min nya antackningsbok som ska bli en kalender.
Jobbmötet idag påminnde mig om att det vore bra att inte ha alla saker i huvudet
den här sommaren.