johanna

Jag saknar Ransäter så himla mycket nu. Alla vänner. Några av dom allra bästa var ju där. Och att äta tillsammans med hela klassen varje dag. Och att festa med dom och alla andra. Och alla spontana lustigheter. Och alla debatter. Och att aldrig vilja gå och lägga sig.
Mest av allt saknar jag närheten. Alla samtal som fick en att förstå, förundras och utvecklas. Alla kramar. Särskilt dom med Marcos, Jesper, Daniel och Olof. Jag har inte några sådana relationer här i Anderstorp. Jag tror inte att folk är lika mysiga här. Jag tror inte att jag är likadan när jag är här. Jag känner inte att jag har den närheten till folk härifrån. Det är som när jag kommer hem från Öland. Där finns Hugo, Pontus, David och Macke och när jag kommer hem finns ingen. Undrar varför det är så? Konstigt.  
Kanske för att man blir mer som en familj när man lever ihop i kollektiv. Hemma har man för det mesta sin egen familj och en annan sorts trygghet.
Jag gillar i alla fall kollektivlivet mycket mer. Och saknar det.