johanna

På grund av all deppmusik som har spelats inatt har jag tänkt på vad som har hänt det senaste året. Det som dyker upp mest är alla de människorna som har försvunnit. Hur kan man förlora så mycket på bara ett år?

Först ut:
- Esmk, min kära klass som jag gjorde det mesta med under 3 år och nu är dom bara borta. Självklart finns det vissa undantag om jag tänker på att jag fortfarande håller regelbunden kontakt med Lok, Hedda, Verbs och Anton (och ALLTID Calle ute!) men det är inte samma sak som att se dom varje dag.
-Alla andra, som man träffade varje dag. Typ studentkommittén som jag träffade varje dag de senaste månaderna för att nämna ett exempel. Det finns tusen till!
Sen:
Johan, kort men underbart. Alla känslor, både bra och dåliga, kändes för honom.
Papi, som jag fortfarande drömmer om i stort sett varje natt. Han finns alltid där men ändå inte. Allt som har varit tradition innan är bara borta. På alla sätt gör jag saker som relaterar till honom, typ tjuvringer till den som har hans mobilnummer nu. Och ja, jag vet att det är sjukt. Men ibland kan jag inte stoppa migsjälv.
Efter det:
Mami, som självklart inte är borta men har skaffat ny pojkvän och tröttnat på mitt självdestruktiva beteende och tjat om papi hela tiden.
Milton, den enda som har lyssnat på mig utan invändningar. Den enda som har gett utan några krav. Den som jag fortfarande hör tassa omkring, dag som natt. Jag hade en låt som jag alltid sjöng för han. En låt som aldrig kommer att höras igen.
Selma, som alltid har ställt upp för mig, vetat precis vad jag tänker och vill. Att ha någon som vi hade varandra är få förunnat. Att ha någon att dela hela sitt liv med. Att ha någon som känner ens allra djupaste hål. Att ha någon att lita på. Men antagligen gjorde vi det vi aldrig trodde att vi skulle göra - växte ifrån varandra. Eller så var det bara jag som var dum i huvudet en gång. Eller så var vi två.



Så vad har vi kommit fram till av detta patetiska inlägg?
Lita inte på någon. Alla försvinner.