johanna

Det känns verkligen som att jag har hamnat i en dimma. En riktig folkhögskoledimma där omvärlden inte existerar.
 De senaste dagarna har jag tänkt ringa massor av folk och det är massor som har ringt mig när jag inte har hört telefonen. Och jag är så himla elak som inte ringer tillbaka. Men såhär är det:
Jag går i skolan hela dagarna, repar hela kvällarna och vid niosnåret när man kan ta det lungt, ja, då hamnar man i något kök i något av huset och spenderar några timmar med att lyssna på musik och prata om allt och inget.  Och sedan måste man ju sova för att orka med nästa dag!
Men snart är man inne i smeten på riktigt och då hoppas jag att ni fortfarande vill prata med mig..




-I think I hear her comin' now!





Btw. Jag har verkligen insett att jag är riktigt svag för metalkillar med långt hår. Mmmm. Hoho!