johanna

Jag förstår inte vad som har hänt i min värld den senaste tiden. Helt plötsligt känns allt bara så grymt fel.
På ett eller annat sätt försvinner alla ur mitt liv. En efter en efter en.
Det började med en smäll när studenten kom. Efter att ha haft en extremt stor umgängeskrets fanns plötsligt bara jag kvar. Nu håller jag inte ens kontakten med en tredjedel av folket.
Efter det var det Öland. Fyra vackra veckor med underbara människor. Fyra veckor där allt som fanns var musik, glädje, bus och barn. Det var den bästa sommaren ever.
Efter det? Tack o hej och hem till Anderstorp. Tillbaks på ruta ett som käre Patrik Isacsson skulle säga.
Sen dess har tiden bara gått och gått och gått. Kompisar har flytt fältet till andra städer och världsdelar och jag sitter här med drömmarna i fickan.
 Det är klart att jag har träffat nya människor här hemma också. Eller jag träffade en, som jag vid ett senare tillfälle förstörde relationen till totalt. Han fick mig att skratta och tänka på ett helt annat sätt. När jag tänkte på honom så glömde jag världen runt omkring, och så fungerar jag aldrig i vanliga fall. Jag fick tag på personen i fråga idag, men jag verkar ha kört ihop det ganska rejält. Kanske till och med så mycket att jag numera är som valet mellan pest och kolera. Ångrar mig bittert.
Så, när allt detta var överstökat var det bara en sak som fattades. Att min älskade papi skulle säga hejdå.
Han är ju den som alltid har funnits där. Alltid ställt upp när jag har ställt till det. Jag vet inte alls hur jag ska handskas med det här. Det känns konstigt eftersom jag är van vid att alltid vara stark och jag har alltid haft lätt för att glömma och gå vidare. Men den här gången går det inte. Jag varken vill eller kan glömma. Det känns som att någon klämmer ihop mina revben varje gång jag tänker på det. Jag är som vintern. Jag får allt omkring mig att dö.




-blow him back into my arms.