johanna

I morgon åker jag och D till Göteborg för att träffa finaste Elin & Olof, grilla, titta i affärer, lyssna på gitarrer, mysa, sova i världens skönaste bäddsoffa, le och gå till ett tält och dricka öl som kostar 20 kronor styck. Det kommer bli helt underbart och precis vad jag behöver nu efter en vecka som har varit hårdare än vanligt.


Puss!

Helgen har varit helt underbar. Serier varvat med kyssar, varvat med mat, varvat med bus, varvat med film. Allt utan att behöva lämna sängen (förutom när man skulle hämta maten då..) Jag är lycklig.







Nu ska jag däremot ta tag i mitt liv och städa rent i internatet. Jag har städvecka.
Och i morgon åker jag till huvudstaden!

När jag tittar på klockan nu så inser jag att den är alldeles för mycket. Att det var dags att sova för längesedan.
Men på natten kommer jag alltid att tänka på saker som förbigås av ett fullt schema på dagarna. I natt kom jag att tänka på vänner. Jag var inne på facebook och hamnade bland listan på mina vänner där. Det slog mig hur otroligt många av dom som finns med där som jag inte pratar med längre. Hur många det är som jag inte har en aning om vad dom gör nu. Vart dom står i sina liv. Dom flesta kommer jag nog antagligen aldrig mer prata med om det inte råkar vara så att vi stöter på varandra i affären på hemmaplan, och då kommer det ändå bara vara löst prat för trevlighetens skull. Är det inte lite onödigt?

Sedan kom jag att fundera på vilka kompisar jag faktiskt har. I nuet, i det verkliga livet, och kom på att dom är så himla utspridda över landet och många av dom umgås inte med varandra eller känner inte varandra alls. Dom som jag fortfarande räknar till dom som står mig närmast på hemmaplan, dom som man alltid vill träffa när man kommer hem, är Selma, Lollo och Anton. När jag åker till Göteborg så vill jag (förutom att träffa syster) träffa Elin och Olof. Självklart dom bästa från gymnasiet också, men det är inte så ofta det ges tillfälle. I Nyköping finns Karin, i Stockholm Cicci och i Oslo Lok.
Alla har dock vissa saker gemensamt.
*Jag saknar dom.
*Jag är pissdålig på att höra av mig.
*Dom är för långt ifrån.
*Dom är otroligt viktiga för mig.
*När man väl träffas igen känns det som att ingen tid egentligen har gått.


Nu låter det som att jag mest sitter i mitt lilla studentrum i Karlskoga och tycker synd om migsjälv men så är det absolut inte. Jag trivs bra här, bor med fina människor och min D får det fortfarande att pirra gött i magen varje dag.
Men ibland saknar man dom andra som känner en så bra. Som man har flera års minnen tillsammans med. Dom som man både har gråtit och skrattat ihop med (för ja, det tror jag nog att jag har gjort med alla ovannämda!). Förhoppningsvis kommer vi alltid att vara vi på ett eller annat sätt vad vi än väljer för tåg i framtiden.

Om en vecka fyller jag år. Om exakt en vecka blir jag 22 år fyllda och ännu ett steg närmare 25. Hua!
Idag var vi inne i stan och jag hittade precis vad jag vill ha i present. Världens bästa födelsedagsklapp skulle vara den här:


En mysig liten hermelinkanin! Finast i stan ju!

Ge mig!