johanna

Jag har precis ätit päron, druckit jordgubbssaft och tittat på CSI Miami. I love it!

Gick upp klockan 7 am för att jobba, och somnade så fort jag kom hem igen. Detta gör att jag antagligen kommer att vara vaken ett bra tag till. Det är inte så bra med tanke på att jag ska upp och laga lunch till mami i morgon och sedan åka till doktorn.

Klockan 19:38 avgår tåget från Gnosjö i morgon kväll. Då beger jag mig till Alvesta igen för att jobba torsdag till söndag. Vilket liv. Men lite pengar blir det förhoppningsvis. Jag vill köpa en ny digitalkamera nu. Och en himla massa annat.

Satt och tittade igenom lite bilder innan och hittade bland annat de här gamla godingarna:

russin...och druva!

road-trip någonstans i ingenmansland.

Hedda-Dead!

Inflytt hos Thomas

Lucianatten.


Lok&Verbs aka Black&White


Surpriseparty! (ser ni inte vad förvånad Hedda-Dead blev?!)


Lätt tuffast i stan!


Ant,Johanna&Jocke-festen! Hoho!

-when the memories remains.

Jag blir alltid lika glad (och förvånad) när personer som jag saknar ringer så där lite spontant. Därför var det med glädje som jag svarade igår när det stod "Hugo" på displayen.

Sommaren är den tiden på året som jag träffar nya personer och umgås med ett helt gäng fullt av sköna människor. En av dom som jag kan prata med om allt och ingenting, hur länge som helst är just Hugo, och därför blev jag såå peppad när han ringde igår. Det blev ett långt samtal om allt från kläder till kärlek till att ta upp liftare i den falska natten. Blev även uppdaterad om det senaste skvallret och riktigt peppad på den kommande sommaren. Nu måste jag bestämma mig snabbt!

Jag hatar att tappa kontakten med vänner, men ändå är jag så himla dålig på att höra av mig. Och när jag väl gör det brukar det vara mellan 2 och 4 en lördagsnatt efter en stökig kväll -vilket de flesta i min närhet har fått erfara både en och två gånger (speciellt lilla Hedda som jag alltid verkar ha i tankarna när jag vill prata med någon framåt morgonen). Det känns som att man borde ta tag i att höra av sig till dom man saknar lite oftare. Efter att jag har gjort det är jag alltid så himla mycket gladare! (Detta gäller dock inte gamla flammor. De kallas ex av en anledning.)

Angående USA-resan så har jag äntligen bestämt mig. Jag ska inte åka. Inte just nu i alla fall. Det finns massor av saker som är viktigare just nu och som jag har sagt tidigare är jag riktigt sugen på att plugga. Det ska bli såå skönt att komma igång med musiken på riktigt igen.

Sen vet jag ju i och försig ingenting om utlandsjobbet än. Det som lever får se.

Undertiden tänker jag bara njuta av livet, jobba när det behövs och ha riktig roligt.

Nu ska jag titta på "vänner" och sedan bär det av på träning. Hoho!

- Nothin’ satisfies, but I’m gettin’ close
Closer to the prize at the end of the rope.

Nu har jag sååån beslutsångest. Tankarna virrar runt i huvudet om och om igen, men jag får ingen rätsida på det hela. Det känns som att vilket jag än väljer så kommer det bli fel. Varför fick man inte lära sig sånt här i skolan?

Ska man lita på magkänslan och välja därefter eller ska man välja det som verkar smartast? Om man inte har någon magkänsla då? Ska man tvinga fram ett beslut och hoppas på det bästa? Fast å andra sidan, kan man tvinga fram en magkänsla? Det borde ju vara det man väljer som egentligen är det man känner för. Viljan ligger kanske undermedvetet? Ungefär som när man olar om man ska välja isglass eller kulglass, och så hamnar det på isglass. Då kommer man alltid på att det är kulglass man egentligen vill ha och väljer det istället.

Det som följer får bli en kort redovisning av de senaste dagarnas tankar:

• En familj i USA har ringt och dom vill att jag kommer dit den 12 mars. Är jag fortfarande sugen? Har jag fortfarande råd? Vill jag egentligen bara dit för att komma till NY, och inte för att jobba i en familj? Är det i så fall bättre att spara pengar och göra en riktigt bra resa dit någon annan gång? Men jag vill ju inte bara resa dit. NY är min drömstad och jag vill känna staden i hjärna, hjärta och själ. Om jag säger nej nu så är det absolut sista chansen. Det finns inte en snöbollschans i helvetet att jag orkar fylla i alla ansökningarna en gång till.
• Sen kommer jobbet för fritidsresor. Jag pratade med David i torsdags och det kommer dröja ytterligare ett par veckor innan dom har valt ut vilka som har gått vidare. Är det värt att vänta på det? Chansen är såå liten att man kommer med. Sju av 200 fixar biffen. Hur stora är oddsen att jag är en av dom? Men tänk om jag väljer USA. Då har jag absolut noll chans att ens gå vidare till nästa uttagning. Då är det inget alternativ längre. Men tänk om jag väljer att vänta på svar från det här jobbet, skiter i USA och sen inte kommer vidare. Då står jag på noll igen. Hu!
• Nu har jag jobbat som dagisfröken några månader och jag älskar det verkligen. Borde jag utbilda mig till det istället och bli vuxen? Å andra sidan så har jag ändå möjligheten att välja det här alternativet senare om allt annat går åt skogen.
• Jag är såå sugen på att söka skolor igen och börja plugga musik. Det är musik jag vill jobba med och det är den jag brinner för. Det skulle vara så kul att lära känna nya människor, träffa folk att spela med och satsa, satsa, satsa. Ändå känns det som att om jag ska göra något av de två översta alternativen eller liknande, så finns det ingen bättre tid än nu. Jag bor fortfarande hemma och jag har inga utgifter. Ingen lägenhet att ta ansvar för och inga lån att betala. Gaah. Varför är det här så svårt?!

Det enda jag vet säkert är att jag inte vill vara kvar här. Jag vill upptäcka nya sidor av både migsjälv och världen. Men ibland kanske man måste välja bort det man vill ha just nu, för att kunna få det man har velat ha hela sitt liv?

-I’m just a girl in the world.

Jag är en dålig kompis. I flera dagar har jag gått runt och kännt mig orolig. Som att jag har glömt någonting. Jag tittade i kalendern och mobilen, men där fanns ingenting som kunde ge mig en anledning till min oro.

I går kväll kom jag däremot på det. Jag har glömt en av mina äldsta vänners födelsedag! Sådant håller inte jag på med! Jag är alltid först fram med mobilen på morgonen när någon som är mig när eller kär har sin alldeles egna speciella dag! Födelsedagar är lite av min grej!

Så jag fick vackert ta och ringa upp vän E och be om ursäkt för min dumhet. Som tur var är tar hon inte lika allvarligt på sådana här saker som jag, så det hela löstes ganska smärtfritt. Men för säkerhetens skull ber jag om ursäkt igen. F'låt mli.

Nu ska jag sova för imorgon är det en ny dag på jobbet. Då byter jag ut NO (som för övrigt gick över förväntan!) mot bjöjbyten och kladdiga fingrar. I love it!

till mli:

-Det var så mörkt, den kvällen jag gick hem.
Jag hade hoppats på något, hoppats på någooot.
Aaah.